Att gå med eller ej

Det ställningstagande vi som medborgare nu står inför är huruvida Sverige fullt ut ska gå med i EMU som det ser ut idag,både med dess möjligheter och brister.

Det är inte ett ställningstagande för EMU-projektet som sådant.Mycket av kostnaderna för EMU har Sverige och andra länder redan tagit på sig genom genomförandet av de så kallade två första etapperna.

Framför allt gäller det konvergenskriterierna som framtvingade en kraftig reduktion av de av de offentliga underskotten.Länder inom EU tvingades att vid en konjunkturpolitisk olycklig tidpunkt föra en mycket restriktiv finanspolitik.

Det har utan tvekan bidragit till att den svåra situationen i Europa,med massarbetslöshet och ökad marginalisering,inte förbättrats under 90-talet.De ekonomiska och sociala kostnaderna för de länder som ingår i EMU-projektet har varit mycket höga.

Att utifrån ett löntagarperspektiv ta ställning för att EMU-anpassningen aldrig borde ha tillkommit,åtminstone inte på det sätt det gjorde,är ett relativt lätt val.

Även den så kallade Calmfors-utredningen antyder att det är svårt att se vinsterna med projektet som sådant.

Nu är det dock inte det valet Sverige står inför.Sveriges deltagande i EMU måste betraktas utifrån att dessa anpassningskostnader redan betalats och att frågan nu är om Sverige givet detta också ska ansluta sig till den gemensamma valutan.Calmfors-utredningen pekade på tre aspekter utifrån vilket detta val kunde göras:

Effektivitetsaspekten:En gemensam valuta kan öka konkurrensen,förenkla handeln,minska transaktionskostnaderna,med mera.EMU kan därmed leda till ett marginellt bättre resursutnyttjande och till en något högre årlig tillväxt i euro-området.

Vid ett utanförskap skulle detta ta sig uttryck i en marginellt högre real ränta i Sverige jämfört med euro-länderna.Det innebär antingen en marginellt lägre sysselsättning eller ett marginellt lägre löneläge i Sverige.Skillnaden är dock liten.Det är därmed troligt att effektivitetsaspekten på marginalen talar för ett medlemskap.

Den politiska aspekten:Vad skulle ett utanförskap innebära för Sverige i form av politiska kostnader?Det handlar främst om Sveriges inflytande på EUs ekonomiska politik.Calmfors-utredningen gör här bedömningen att dessa kostnader finns i form av mindre inflytande vid ett utanförskap.

Dock inte i den omfattning vissa debattörer gör gällande att det skulle innebära att Sverige till och med uteslöts ur EU.Det får nog anses som en grov överdrift.Kostnaderna finns,men kan inte ses som större än att det fortfarande gör ett val att stanna utanför fullt möjligt.Det kvarstår dock som ett argument för ett deltagande.

Den stabiliseringspolitiska aspekten:Här pekar utredningen på att utifrån ett stabiliseringspolitiskt perspektiv är det förmodligen bättre att ha en nationellt självständig penning-och valutapolitik än en gemensam europeisk.En nationell penning-och valutapolitik kan helt enkelt hantera störningar i ekonomin bättre än en europeisk.

Detta gäller inte minst vid en kostnadskris där växelkursen utgör ett effektivt instrument för att minska sysselsättningskonsekvenserna. Detta skulle alltså tala emot ett deltagande.

Det innebär alltså att det är stabiliseringspolitiken som är nyckeln till ett ställningstagande om Sverige ska delta i EMU-samarbetet. Med tanke på att den nationella växelkursen förloras till förmån för en europeisk och att den europeiska centralbanken måste sätta en ränta anpassad för hela euro-området och inte bara Sverige,måste åtgärder vidtas för att minska de negativa stabiliseringspolitiska konsekvenserna av ett EMU-deltagande.Vi tror att det är möjligt att vidta en rad sådana åtgärder.

Med tanke på att det vi föreslår kräver en viss tid att genomföra och utvärdera innebär det också att ett faktiskt inträde först kan bli aktuellt om ett antal år.

Det är tydligt att Sverige under de senaste 30 åren tvingats till återkommande justeringar av växelkursen, men som redan konstaterats gäller inte längre flera av de omständigheter som då rådde.

Kredit-och valutaavregleringen är redan genomförd. Bortsett den engångseffekt detta hade på den svenska ekonomin under 80-talet, har avregleringen den mer betstående effekten att kapitalets avkastningskrav nu sätts av den internationella kapitalmarknaden och gäller lika för alla länder.Det är därmed inte möjligt för svenska företag att erbjuda lägre vinster än utländska –inte utan att det leder till företags-och kapitalflykt från Sverige.

Sverige har även inrättat en politiskt oberoende riksbank som har till enda uppgift att upprätthålla prisstabilitet.

Riksbanksledningen är i princip oavsättlig och är förbjuden att ta instruktion från regering och riksdag.

Ser vi till de tre stora samhällsekonomiska faktorerna –finans-och penningpolitik samt lönebildning –har idag penningpolitiken,det vill säga Riksbanken,ansvaret för att balansera den samhällsekonomiska utvecklingen.

Eftersom Riksbanken inte behöver bära de politiska kostnaderna för sina beslut (om de till exempel skapar hög arbetslöshet)har den hög trovärdighet när det gäller att hålla inflationen till det uppsatta målet.

Ur ett demokratiperspektiv är det dock att föredra att demokratiska institutioner utövar makten i samhället.Varje avsteg från denna princip innebär en kostnad ur ett demokratiperspektiv.

Samtidigt är det en sedan länge accepterad princip att den demokratiska makten kan delegera ansvar för viktiga samhällsfunktioner till institutioner som inte styrs politiskt.Syftet är att just främja demokratin eller andra värden som kan anses i ett visst läge ha företräde framför den demokratiska styrningen.

Sådana områden är till exempel rättssystemet samt vård och omsorg.

Vi accepterar att domstolar har ett oberoende och endast dömer utifrån lagen och inte tar instruktioner från politiskt valda församlingar.På samma sätt accepterar vi att vård och omsorg utformas efter vetenskapliga kriterier och att den fördelas efter behov.På liknande sätt kan alltså andra vitala funktioner för samhället delegeras till institutioner som ligger utanför den demokratiska kontrollen.

Vinsten av att föra en samhällsfunktion utanför den demokratiska kontrollen måste dock värderas utifrån den förlust det även innebär i medborligt inflytande.Ifråga om vård och omsorg samt rättssystemet torde det knappast råda något tvivel om att den samhälliga vinsten vida överstiger den demokratiska kostnaden.

Olika grundläggande politiska värderingar kan dock leda till att positiva och negativa effekter värderas olika.Det finns politiska krafter,i Sverige främst bestående av arbetsgivarna och moderaterna, som till och med kan värdera det positivt att föra något bortom medborgarnas inflytande.

Men från ett medborgar-och löntagarperspektiv måste det anses som en förlust (eller kostnad som vi ekonomer brukar kalla det).Därmed måste det även finnas en vinst (eller intäkt)som är större om vi som helhet ska gilla ett förslag.

EMUs bestämmelser har varit ett av det starkaste skälet till skapandet av en oberoende riksbank.Stabiliseringspolitiska argument har dock också förts fram för en oberoende riksbank.

En oberoende riksbank är en garant för att inflationen låses fast kring den internationellt gällande nivån på ca två procent per år.

På det sättet förhindras framtida kostnadskriser och devalveringar som beror på överhettning. I en situation där Riksbanken upplever att inflationsmålet är hotat kommer man att kyla av ekonomin genom att höja räntan.

Det får bland annat den effekten att så kallade tillgångsvärden,det vill säga värdet av medborgarnas förmögenheter,sjunker.Främst sker detta genom att priser på bostadsmarknaden sjunker när räntan stiger.

När förmögenheten sjunker ökar sparandet och konsumtionen minskar. Man får räkna med att Riksbanken skulle genomdriva åtstramning för att försvara inflationsmålet,även till mycket höga samhällsekonomiska kostnader.

Det innebär att den typ av överhettning Sverige genomgick i slutet av åttiotalet inte längre kan inträffa.

Att en oberoende riksbank innebär ett effektivt hinder för överhettning,med påföljande kostnadskris för företagen och sysselsättningsproblem,måste ses som en väsentlig intäkt för systemet med en oberoende riksbank.Den huvudsakliga kostnaden ligger i att det i praktiken är hög arbetslöshet som används för att hålla inflationen i schack.

Politikerna kan inte heller göra annorlunda avvägningar mellan olika mål,till exempel acceptera en viss uppgång i inflationen i utbyte mot att arbetslösheten kan hållas kvar på en lägre nivå.

Nu är det dessutom så att en oberoende riksbank av olika skäl tenderar att hellre föredra att inflationen blir för låg än att den blir för hög,en så kallad asymmetrisk riskpreferens.Det får till resultat att penningpolitiken blir mer åtstramande –och därmed arbetslösheten högre –än vad som skulle vara optimalt.

En oberoende riksbank förefaller därmed även medföra en kostnad som består i att ekonomin inte fullt ut kan utnyttja sina tillväxtmöjligheter och att arbetslösheten blir onödigt hög.