1980-tal på gott och ont

1982 var Sveriges ekonomi i kraftig obalans.Den offentliga budgetens underskott motsvarande 7 procent av BNP,mot omvärlden var landets underskott 3,6 BNP-procent,inflationen var nära 9 och arbetslösheten nära 4 procent.Efter att den socialdemokratiska regeringen tillträdde i oktober gjordes den stora –offensiva –devalveringen på hela 16 procent.

Det innebar att de svenska exportföretagen blev mycket konkurrenskraftiga –deras löne-och övriga kostnader hade ju mätt i dollar och andra utländska valutor –sjunkit med 16 procent.

Grundtanken var att få igång en kraftfull ökning av exporten som i sin tur skulle dra igång den inhemska ekonomin.Därigenom skulle arbetslösheten sjunka och statens finanser stärkas.Faran var att devalveringen i sig (eftersom den höjer importpriserna)och den snabba tillväxten (som kan höja löne-och andra kostnader) skulle förvärra den redan i utgångsläget för höga inflationen.

Men allt gick under de fem första åren –till 1987 –bättre än väntat.Det blev balans i utrikesaffärerna,den offentliga budgeten fick ett stort överskott på drygt 4 BNP-procent och arbetslösheten sjönk till 2,3 procent.

Det mest överraskande var dock att även inflationen utvecklades åt rätt håll.Den halverades och uppgick 1987 till drygt 4 procent. Till en del var dock detta en följd av att oljepriset sjönk kraftigt detta år.Men huvudsakligen var det resultatet av en,ur samhällsekonomisk synpunkt,mycket lyckad central löneuppgörelse.

Under hotet av en storkonflikt med SIF och i det nationella traumat efter mordet på Olof Palme kunde SAF 1986 inte vägra att –än en gång – ställa upp på centrala löneförhandlingar med LO och PTK.Resultatet blev ett tvåårigt avtal,som bland annat innehöll en viktig nyheten del av föregående års löneglidning skulle räknas av från den generella lönehöjningen.

Det innebar att takten i kostnadsökningar och inflation fortsatte att pressas ned trots att arbetsmarknaden förstärktes och började uppvisa tydliga bristsymptom och flaskhalsproblem.I vår omvärld hade man dock samtidigt,med hjälp av extremt hög arbetslöshet,lyckats pressa ned inflationstakten ännu mer.I till exempel EU var inflationen 1 –1,5 procent lägre –men arbetslösheten var 4 –5 gånger högre.

Så här långt var alltså framgången för den ekonomiska politiken en total succé.

Alla viktiga balanser i ekonomin hade återställts och svensk ekonomi stod sig stark,trots chockerna och de svåra omställningsproblemen från 1970-talet och början av 1980-talet.Visserligen hade vi en,jämfört med omvärlden,något för hög inflation.

Men devalveringen från 1982 hade i ett långsiktigt perspektiv varit alltför stor –kronan blev undervärderad.Det fanns alltså ett visst utrymme att under en tid "slarva "med lönekostnaden och inflationen.Det utrymmet var dock helt förbrukat i och med 1987.

Men hade Sverige från och med 1988 spårat in på omvärldens inflationstakt –då hade 1990-talet kunnat se helt annorlunda ut.Men Sverige var redan på väg åt ett helt annat håll.

Trots att den offentliga budgeten förstärktes år från år –och trots att tillväxten i exporten nu var nere i normala 3 procent per år (från 10 procent åren efter devalveringen)–så ökade temperaturen i svensk ekonomi.

Huvudorsaken till detta var kreditavregleringen på hösten 1985. Hushållens förmögenheter i form av fastigheter och aktier hade stigit mycket kraftigt sedan tidigt 1980-tal.

Men bankerna förhindrades av regleringen att öka belåningen av dessa tillgångar –därför hade hushållen inte kunnat omvandla värdestegringsvinsterna till konsumtion.

I detta läge fanns alltså en uppenbar risk att en avreglering skulle tända en ekonomisk överhettningsbrasa.Men riksbanksledningen gjorde en allvarlig felbedömning när den bestämt hävdade att även om bankerna fick låna ut som de själva ville,skulle det inte påverka den svenska ekonomin.

Tyvärr satte finansministern tilltro till denna felbedömning.

Sverige hamnade i sin hittills allvarligaste överhettningskris.

Det fanns ingen realistisk finans-eller penningpolitik,inte heller någon lönebildningsmodell som kunde bromsa de krafter som släpptes loss av avregleringarna.

Pris-och lönespiralen tog nu ordentlig fart.Fram till 1987 hade vi redan förlorat en dryg tredjedel av devalveringsvinsten.På några få år förlorade vi nu resten och mer därtill.1991 hade Sverige en kostnadsnivå (jämförd med omvärldens)som var 10 procent högre än den var före 1982 års devalvering.

När man sedan försvarade denna ofördelaktiga kostnadsnivå med hjälp av en fast växelkurspolitik och 500 procents ränta –då gick det som det gick på nittiotalet.

Om nu Sverige på 2000-talet ska ansluta sig till EUs gemensamma valuta –då är det tryggt att konstatera,att några av de misstag som begicks i slutet av 1980-och början av 1990-talet,de går ej att upprepa.

Man kan inte avreglera en redan avreglerad marknad. Och Sverige får ingen egen valuta att försvara med 500 procent – och EUs gemensamma valuta har flytande växelkurs mot resten av världen.