Demokratisk förlust – och vinst

Vid ett deltagande i EMU-samarbetet försvagas alltså de stabiliseringspolitiska argumenten för en oberoende riksbank.Vinsten med att acceptera Riksbankens oberoende var just att den effektivt kunde förhindra en skadlig överhettning.

Det kan inte (ECB)på samma sätt.ECB måste som redan förklarats väga olika länders behov mot varandra och kan endast förhindra en överhettning som berör euroområdet som helhet.En ekonomisk störning som leder till likartade konsekvenser för hela euroområdet kommer att kunna pareras av ECB,så kallade symmetriska störningar.

Störningar som slår mot enskilda länder,asymmetriska störningar,kommer däremot ECB inte kunna parera.Sverige kan inte räkna med att en alltför stark efterfrågan kommer att motbalanseras av en stramare penningpolitik från ECB.Vi kan inte heller räkna med räntesänkningar för att motverka en svensk konjunkturnedgång.Inte så länge resten av Europa har hygglig konjunktur.

Det innebär att förutom den justering av Europakonjunkturen ECB svarar för,kommer den att behöva kompletteras med en nationell justering,vilket finanspolitiken kommer att få stå för.Vid en anslutning till EMUs tredje etapp får lönebildningen och finanspolitiken återigen en stor del av ansvaret för den svenska stabiliseringspolitiken – precis som på åttiotalet..

En anslutning innebär därmed både ett minskat och ett ökat demokratiskt inflytande över samhällsekonomin.Penningpolitiken förs ju bort från den nationella nivån till EU-nivån.Den förs till ECB,som nog måste bedömas ha ett större oberoende än den svenska Riksbanken.Samtidigt ökar det demokratiska inflytande i den meningen att det återigen blir möjligt att föra en mer aktiv finanspolitik,utan att Riksbanken överprövar dess påverkan på den totala efterfrågan i ekonomin.

Dessutom ges den aktiva finanspolitiken ett visst skydd för marknadens värdering av politiken.I detta avseende skulle Sverige skyddas genom att vi skulle utgöra en liten del av en stor valuta.

Valutamarknaden skulle därmed inte kunna angripa Sverige enskilt, utan endast euroområdet som helhet –och i det sammanhanget spelar vårt agerande mycket liten roll.

Det socialdemokratiska partiets verkställande utskott företräder uppfattningen att i den meningen utgör ett väl fungerande valutasamarbete en demokratisk motvikt till växande globala marknadskrafter.En sådan balans ger utrymme även för ett litet land att bedriva en aktiv ekonomisk politik,delvis i strid med marknadens värdering,utan att straffas för det.

Helt riktigt blir finanspolitiken viktigare inom ramen för EMU än den är idag.Ur det perspektivet förs en del av makten tillbaka till de folkvalda.Om Sverige står utanför EMU har Riksbanken inte bara möjlighet utan också skyldighet att motverka en efterfrågestimulerande finanspolitik,om man finner den olämplig.Ett exempel på detta är de skattesänkningar som genomförts och utlovats av regeringen under åren 2000 –02,som förväntas ge en expansiv impuls till ekonomin och därmed öka efterfrågan och minska arbetslösheten

.Riksbankens bedömning är att efterfrågan blir för starkt och har därmed höjt räntan i omgångar för att ta hem åtminstone vad som skulle kunna motsvaras av skattesänkningarna. Det innebär att regeringens skattesänkningar inte kan ses som efterfrågestimulerande utan enbart som en långsiktig anpassning mot en lägre skattenivå.I praktiken har regeringen idag mycket små möjligheter att påverka efterfrågan i ekonomin.

Vid ett deltagande i EMU-samarbetet kommer inte ECB att kunna agera på samma sätt.Då återförs en viss frihet för finanspolitiken att bedriva efterfrågestimulerande politik och det kommer inte vara möjligt för valutaspekulanter att angripa kronan för att den misstror finanspolitikens utveckling.

Ur det perspektivet går det att säga att EMU ger ökad frihet från de globala kapitalmarknaderna. Finanspolitiken kommer dock inte ges obegränsad frihet utan kommer ha en liknade uppgift som Riksbanken har idag –att balansera ekonomin så att inte inflationen tar fart.I praktiken är det en mycket stark begränsning.Det beror på att vare sig Sverige deltar i EMUs tredje etapp eller inte,så råder samma internationella regim som prioriterar låg inflation framför låg arbetslöshet.Som en liten öppen ekonomi har Sverige i praktiken ingen möjlighet att avvika från den regimen.

En samhällsekonomisk vinst uppkommer bara om svensk finanspolitik i kombination med europeisk penningpolitik visar sig kunna ta sig an den stabiliseringspolitiska uppgiften bättre än riksbanken

Det finns skäl att utgå ifrån att så skulle vara fallet.Riksbanken kan endast använda räntan för att påverka ekonomin.En ränteförändring slår lika hårt över hela ekonomin och är i detta avseende ett trubbigt instrument.En penningpolitik som justerar för störningar på europeisk nivå i kombination med en finanspolitik på nationell nivå skulle kunna bli ett effektivt stabiliseringspolitiskt instrument.

Finanspolitiken har,till skillnad mot penningpolitiken,betydande möjligheter att genomföra riktade åtgärder.Det har den dock även utanför EMU.Så kallad strukturpolitik är fullt möjlig idag men även här ges Riksbanken rätten att tolka på vilket sätt vidtagna strukturåtgärder påverkar ekonomins inflationsbenägenhet och potentiella tillväxt.

Regeringen kunde till exempel vidta åtgärder för att öka det framtida arbetskraftsutbudet genom satsningar på långtidsarbetslösa med små möjligheter till vanligt jobb.Det borde öka tillväxtmöjligheterna och på marginalen tillåta en större efterfrågan i ekonomin.

Men då kan Riksbankens bedömning tänkas bli att det minskar utbudet idag och därmed ökar risken för överhettning på arbetsmarknaden.

Riksbanken skulle sålunda höja ränta och minska efterfrågan. Det finns utrymme för olika tolkningar och den springande punk-ten är huruvida de som blir föremål för åtgärden verkligen tillhör det faktiska arbetskraftsutbudet.Men poängen i exemplet är att det är Riksbankens tolkning som skulle gälla.Därmed kan riksbanken även bli styrande för strukturpolitiken.

Vill regeringen hålla ett högt efterfrågeläge i ekonomin tvingas den föra en strukturpolitik som Riksbanken tror på.

Det finns även skäl att anta att den preferens för alltför åtstramande politik,som Riksbanken förefaller ha,inte skulle gälla om regeringen gavs ansvaret för stabiliseringspolitiken.Risken för det motsatta,att finanspolitiken inte blir tillräckligt stram i en situation där överhettning hotar,måste dock ses som ett reellt hot med dagens institutionella förutsättningar.

Det är alltså troligt att kombinationen ECB/nationell finanspolitik har vissa fördelar ur ett stabiliseringspolitiskt perspektiv –den erbjuder i praktiken större möjligheter till riktade insatser,den tenderar inte att föra en för stram penningpolitik och den återger de folkvalda ansvaret för den asymmetriska konjunkturpolitiken.Nackdelen är att vi förlorar den nationella penningpolitiken samt att den nationella finanspolitiken riskerar att bli för expansiv och leda till överhettning.

Sist men inte minst,kan inte växelkursen längre användas för att lösa ut sådana kostnadskriser. Hur detta väger är enligt vår bedömning den centrala frågan för huruvida ett svenskt EMU-medlemskap skulle kunna vara positivt för Sveriges löntagare. Frågan är givetvis bara relevant om det även fortsättningsvis blir möjligt att bedriva en rimligt självständig finanspolitik inom ramen för EMU.Vår bedömning är att så kommer vara fallet,även om vis konvergens kommer att ske.

För EUs del står alternativen mellan att tillåta en viss frihetsgrad för finanspolitiken eller att EU själv bedriver en mycket omfattande regionalpolitik.Inom euro-området kommer det att skapas regionala spänningar,som ECB inte kommer att kunna hantera med penningpolitiken.

Kringskärs finanspolitiken allt för mycket måste justeringar för nationella asymmetrier bäras av en mycket omfattande regionalpolitik på EU-nivå.Det är svårt att föreställa sig att EUs medlemsländer skulle acceptera något sådant.Att både kraftigt kringskära finanspolitikens möjligheter och avstå från en omfattande regionalpolitik skulle leda till allt för stora politiska spänningar för att vara långsiktigt hållbart.

Därför är vårt antagande att det även fortsättningsvis kommer att finnas en kvarvarande frihetsgrad i den nationella finanspolitiken. Vid ett eurointräde utgös alltså de ekonomiska riskerna främst av uppkomsten och följder av kostnads-och strukturkriser.Inför ett EMU-medlemskap blir det därmed en viktig uppgift att minska de negativa stabiliseringspolitiska konsekvenser ett inträde skulle innebära.

För det krävs det att finanspolitiken och lönebildningen ytterligare förbättras.Växelkursförändringar är det starkaste instrumentet för att mildra effekterna av sådana kriser och stabilisera ekonomin i ett läge som bättre speglar konkurrenskraften.

Vid ett inträde förlorar man detta instrument nationellt.Det innebär,om inte särskilda åtgärder vidtas,att kriserna kommer att slå ut i hög och ofta bestående arbetslöshet.Dessa risker kan kraftigt begränsas om både lönebildningen och finanspolitikens funktionssätt ytterligare förbättras samt om nya stabiliseringspolitiska instrument utvecklas som delvis ersätter växelkursmekanismen och som förhindrar överhettning.Idag förefaller riskerna för en inflatorisk lönebildning och att finanspolitiken inte skulle klara sin stabiliseringspolitiska roll som alltför stor.

De finns de som menar att problemen kommer att lösa sig själva efter ett inträde i EMU-samarbetet.Om samhällsekonomin inte hålls i balans kommer ett stålbad av arbetslöshet tvinga fram "nödvändiga "avregleringar som förmodas lösa problemen.I detta resonemang har dock två grundlägganden faktorer förbisetts.

För det första att hela den europeiska erfarenheten på detta område motsäger att så skulle bli fallet. Arbetslösheten har bitit sig kvar på höga nivåer trots två årtionden av stålbad i Europa.

För det andra lär ett eurointräde aldrig komma till stånd om utsikten för löntagarna är försämringar och stålbad.