Nationella valutaunioner
Den amerikanska valutaunionen Man skulle kunna säga att den amerikanska valutaunionen skapades genom undertecknandet av konstitutionen år 1789.Konstitutionen gav nämligen kongressen ensamrätt att prägla och reglera pengars värde.
Nästa steg i bildandet av en valutaunion kom år 1792 då myntlagen fastslog att en dollar skulle vara utbytbart mot en viss mängd guld och silver.År 1792 upprättades också ett federalt myntverk i Philadelphia.
Efter tillstånd av delstaterna kunde bankerna ge ut sedlar.
En sedelutgivande bank hade dock skyldighet att växla in sedlar mot guld eller silver om en kund önskade det.Ibland gav banken ut mer sedlar än den kunde lösa in.Då sjönk värdet på dessa sedlar – i värsta fall blev de värdelösa..
Valutaunionen förblev orörd med undantag för inbördeskriget år 1861 –1865,då sydstaterna gav ut sin egen pappersvaluta. För att valutaunionen ska bli fullständig och kunna fungera med en enhetlig nationell prisnivå behövs en centralbank.
Centralbanken sköter sedelutgivningen och står för unionens penningpolitik (till exempel politik rörande valutareserver och växelkurser).Först 1914 fick Amerika en riktig centralbank,Federal Reserve System.
Den italienska myntunionen
Det område som idag kallas Italien enades politiskt på 1860-talet och i samband med detta upprättades en valutaunion.
Dessförinnan var det stora skillnader mellan de många små italienska staterna. Den italienska valutaunionen bildades lång tid efter det politiska enandet.
Frågan om gemensamt mynt löstes snabbt.Dubbelmyntfot infördes.Med dubbelmyntfot menas en regel som bestämmer pengarnas värde satta i förhållande till två olika metallers värde –vanligtvis guld och silver.
Det var affärsbankerna som stod för sedelutgivningen.Fördelen med dubbelmyntfot var att bankerna kunde använda två olika metaller som säkerhet för sina sedlar –på så sätt blir det mindre risk för att metallbrist uppstår.
Nackdelen är att det måste vara ett fast förhållande mellan priset på de två metallerna.
På 1850-talet i Europa kostade guld 15,5 gånger mer än silver.Det förhållandet använde man också när man bestämde den Italienska lirans värde.Men ganska snart sjönk priset på guld,vilket ledde till brist på silvermynt (alla ville naturligtvis ha silvermynt,som hade ett högre metallvärde).
Myndigheterna svarade då med att sänka silverhalten i nya mynt så att de fick samma metallvärde som guldmynten.Men detta ledde till en mycket omfattande export av silvermynt (se Den latinska myntunionen ).
I Italien fanns vid denna tid dock ingen egentlig strävan efter att inrätta en centralbank.Forskarna har ännu inte kunnat visa vad anledningen till detta var.Flera tänkbara förklaringar har lämnats.
En är att man ansåg att banker inte skilde sig från andra typer av företag och att det var gynnsamt med konkurrens. År 1891 krisade det igen.Då hotade en likviditetskris som berodde på att det inte fanns tillräckligt med reserver i förhållande till mängden sedlar i omlopp.Bankerna hade gett ut mer sedlar än de hade rätt till.
Regeringen svarade då med att sänka kravet på hur stora metallreserverna skulle vara,och på så sätt lagliggöra alla sedlar i omlopp.En centralbank,Banca d ´Italia,skapades genom att tre banker slogs samman och att de andra sedelutgivningsbankerna ställdes under direkt statlig kontroll.Men trots dessa åtgärder fortsatte mynt att strömma ut ur landet.
Liran föll i värde,främst på grund av misslyckandet med att begränsa sedelutgivningen.Man blev tvungen att låta lire i form av mynt ha ett annat värde än lire i form av sedlar.
Så småningom,när den statliga centralbanken mot slutet av 1800-talet fått en helt dominerande ställning,stabiliserade dock läget.
Den tyska myntunionen
Före Tysklands monetära enande gav varje enskilt furstendöme och varje fristad ut sina egna mynt och i vissa fall även sedlar.Det fanns således en stor mängd olika valutor,mynt och sedlar.Det var mycket besvärligt och kostsamt med den omfattande valutaväxlingen,som blev följden av detta.Myntkonventionen i Dresden 1838 förenklade systemet och skapade en standard med dubbla valutor över nästan hela Tyskland.
Varje enskilt självständigt område behöll rätten att avgöra hur valutan skulle delas upp i växelmynt.Mynttraktatet i Wien 1857 var ytterligare ett steg i riktning mot monetärt enande. En ny banklag omvandlade den preussiska statsbanken och tvingade de flesta sedelbanker att avstå från centralbanksfunktioner.
De omvandlade banken kom att fungera som det nya Tysklands centralbank.Det politiska enandet 1871 följdes snabbt av följande tre stora förändringar av penningsystemet:
Dessa förändringar gjorde att Tyskland efter en lång process slutl gen blev en fullständig valutaunion.