Projektet EMU
Bakgrund
Den 1 januari 1999 sjösattes EMU av elva av femton EU-länder.
(Belgien,Finland,Frankrike,Irland,Italien,Luxemburg,Nederländerna,Portugal,Spanien,Tyskland och Österrike.)
Valutan,euro,infördes som ett led i att knyta EU-länderna närmare varandra.Från och med denna tidpunkt förs en gemensam penning- och valutapolitik i de länder som ingår i EMU.
Fram till 2002 används euron i elektronisk form,till exempel vid överföringsbetalning mellan företag och i årsredovisningar.EMU- medlemmarna kommer att ha en viss tid på sig att byta ut alla nationella valutor som är i omlopp mot euro.
Rent praktiskt innebär det att medborgarna får växla in sina pengar mot euro i banken.Det finns planer på att man ska kunna växla strax innan årsskiftet 2001 –02,för att kunna förbereda sig och "känna på "de nya sedlarna och mynten.
De pengar som redan finns på konton omräknas automatiskt till euro utan att man behöver be om det.Ute i handeln kan man sedan under en övergångstid (nu har man beslutat att denna löper på två till fyra veckor i de nuvarande medlemsländerna)betala med både den gamla och nya valutan.
Efter denna period gäller endast euron som betalningsmedel.Löner och bidrag kommer i fortsättningen att betalas i euro och följaktligen kommer man att få eurosedlar istället för mark,lire,franc etc i handen när man tar ut pengar i bankomaten.
ECB har ensamrätt att trycka sedlarna.Mynten däremot ska varje enskilt land prägla och till skillnad mot sedlarna behöver dessa bara ha ett för euro-länderna gemensamt motiv på ena sidan.Den andra sidans motiv bestäms nationellt.Motsvarigheten till ören heter cent. 1 euro är 100 cent.
Det var länge osäkert om unionen verkligen skulle komma till stånd och i så fall hur många länder som skulle ingå.
Få trodde att så många som elva länder skulle klara de hårda konvergenskrav som ställts på kandidatländerna.Men deltagarländernas valutor låstes så småningom mot varandra.ECB inrättades och unionen var ett faktum.
Konvergenskraven är de ekonomiska villkor,som varje EU-land måste sträva efter att uppfylla. Kortfattat går dessa ut på:
När ett EU-land uppfyller dessa villkor,så ska den nationella valutan ersättas med den gemensamma.Medlemsstater med undantag är Storbritannien och Danmark,vilka anmält att de inte skulle delta i den gemensamma valutan (den tredje etappen)från start.
När ett land infört euron måste den nationella ekonomin fortsatt hållas i schack i linje med konvergenskraven och enligt den överenskommelse man kallar Stabilitetspakten.
Den senare går ut på att medlemsländernas ekonomier utvärderas årligen och att ett land med alltför stora underskott varnas och i förlängningen hotas av sanktioner (böter).
Övriga EU-länder är också bundna att upprätthålla budgetdisciplin,även om dessa inte kan bestraffas med böter.
Vi anser att några av konvergenskraven är oklokt utformade och då i synnerhet inflationskravet.
Problemet med att sammanväga ett medelvärde från de tre länder med lägst inflation,är att några medlemsstater kan tvingas till orimligt låg inflation,vilket leder till ett nytt –ännu lägre –medelvärde.
På sätt riskerar medelvärdet bli extremt lågt.
Detta påverkar sysselsättningen negativt.Bättre vore om alla hade att hålla sig under en bestämd nivå om till exempel två procent,eller ännu hellre tre.Av samma skäl invänder vi mot kravet på statsskuldens andel av BNP,vilken endast borde minskas genom tillväxt och inte genom nedskärningar.
Vidare är det anmärkningsvärt att man har krav på budgetunderskott och inflation men ingen tidtabell för ökad sysselsättning.Om konvergenskraven hade inbegripit mål för sysselsättningen (social konvergens)så hade EMU genast framstått som ett mindre konservativt – nyliberalt projekt..